Så heter en föreställning av Dalateatern, som gör turné i Dalarna våren 2024. Den 9:de mars hade jag äran att få uppleva denna apokalyptiska fars av Helena Röhr med musik och sångtexter av Stefan Sundström. I love teater, men har tyvärr inte varit någon flitig teaterbesökare de senaste åren. En gång i tiden för länge sedan var jag på väg in i teatervärlden, men olika skeenden gjorde att jag kom av mig. Det är en helt annan historia.
Jag hade egentligen bokat biljetter till föreställningen i Stjärnsund – men den blev inställd. Hade fått insiderinformation om att Sundström skulle vara där. Det var ju därför jag med stor iver bokade biljetter och spikade datumet i kalendern. På Lilla Teatern i Falun – a very cozy venue – fick vi möta skådespelarna Joel Torstensson, Mala Kyndel, Anna Wallander och kapellmästaren Birgitta Henriksson. Såg ju inte röken av Sundström, men han var helt klart där in tha’ spirit – och det är fantastiskt hur hans toner och texter fångar upp och förstärker Helena Röhrs genomtänkta och berörande manus.
Ursula och Arne jobbar hårt för att förverkliga sina visioner. De är kära och lyckliga i sitt hus men drömmer samtidigt om ett nytt kök, ett flådigt hemmabiosystem, kanske en resa till Maldiverna och varför inte en pool? Samtidigt rör sig en märklig figur i kulisserna. Tidlös och ändå lastgammal ser figuren Ursula och Arne i sin jakt efter mer, nyare, bättre, renare och fräschare medan naturen gör sig påmind och stör deras eviga maraton. Örnar attackerar, växtlighet spirar där den inte är välkommen och värmen stiger. Den märkliga figuren har alla svar på vad som håller på att hända men kan den nå fram till Ursula och Arne i tid?
I ett hus vid tidens slut
Joel Torstensson gör en brilliant rolltolkning av karaktären Arne. Med ett fantastiskt kroppsspråk och en stark sångröst förmedlar han ångesten som kan genomsyra ett väletablerat vuxenliv – för hur trygga kan vi känna oss egentligen? Samspelet med en annan stark skådespelarprestation var klockrent. Humor och allvar blandades på ett oundvikligt berörande sätt – i kemin mellan Åke och Ursula – alltså de eminenta skådespelarna Joel och Mala.
Något som lyfte föreställningens musikaliska inramning till oanade höjder var Mala Kyndels fantastiska sångröst. Plötsligt vidgades väggarna i Lilla Teatern i Falun – och vi befann oss i några av världens största konsertsalar – i en internationell kontext. Solosången i Du gav ett hjärta till en bild gav mig rysningar i hela kroppen. Starkt, Mala. Starkt. Sundström har skrivit låten. Den spelar i skrivande stund i bakgrunden.
Är väldigt imponerad av hur manuset bars upp av allehanda estradpoetiska inslag. Här kommer Stenåldern in – med en alldeles lagom avvägd dramaturgi. Skådespelaren Anna Wallander smyger omkring som ett väsen i kulisserna – och när hon tar plats gör hon det med en självklar storslagenhet. Hennes hesa och nästan hypnotiska och förförande röst kunde plötsligt brisera i enorm kraft och styrka – och beröra det allra mest primala djupt inom oss
Jag är djupt hedrad av att få ta del av denna spegling av klimatångesten – och hur vi hanterar den (eller inte). En skarp och träffsäker punsh mitt i mellangärdet – fantastiska skådespelarinsatser – och ett manus väl synkat med Sundströms mission, intention och musikaliska geni. Visst var jag lite besviken att han inte var på plats, men Birgitta Henriksson gjorde Sundströms musik rättvisa – hon var den bästa kapellmästaren ever.
Föreställningen I ett hus vid tidens slut lyckades föra fram ett viktigt budskap. Hur förhåller vi oss till den globala ekologiska krisen som just nu förändrar livsförutsättningarna för alla levande varelser på jorden? Den lyckades spegla något som det kan vara svårt att sätta ord på, och den väckte i alla fall för mig många tankar. Önskar alla kunde se den. Faktiskt funderar jag på att gå och se den igen.
Hatten av, gott folk. Hatten av.