20/9-26
Svingar mig upp på hästen igen. Reser mig fem i tolv. Skulle vi ge upp, eller hur var det nu? Ett, två, tre steg framåt, blickar inte tillbaka.
Munkmeditation. Andas. Ska vi rädda den där kon från isen nu då, innan den spricker? (isen alltså). Vi skaffar ett mjukt underlag, tippar omkull henne försiktigt… Sedan drar vi henne sakta och tryggt mot land.
Ska låta håret växa ut igen, dessutom sluta gnälla så mycket, och svära. Vi pissar inte mer i det blå skåpet nu, och som tappra veganer varken kokar eller steker vi fläsket. Vi håller oss framför flötet, och grisen har vi för länge sedan släppt ur säcken. Vi behöver ju inte ro djävulen i land heller, när det är hen som sitter vid årorna. Bra, va?
Vad jag försöker säga är att, det räcker kanske nu. Giddy up liksom. Mmm… det blir nog bra. Det här också. Eller hur?