♥ writing on a whim…
2026-06-11
Bye, bye Vadstena… och fjärilsrummet. Jag har haft tio härliga månader i den lilla staden vid Vätterns strand.
Jag lämnade Vadstena – bruten i en fruktansvärt jobbig och nedbrytande separation, för tolv år sedan. Då tvingades jag lämna den plats där jag hade börjat få hemkänsla – ett soldattorp i fantastisk naturmiljö. Jag fick också lämna mina vänner och mina hundar. Den ena gick bort i sjukdom och det var det som fick mig att bryta upp – något som borde ha skett flera år tidigare.
Jag hamnade i Avesta, där min familj – föräldrar, systrar och bröder – hade samlat sig efter att vi levt utspridda i många år. När jag kom tillbaka till trakterna kring södra Dalarna 2014 var jag helt bruten.
Under åren som följde återvände jag till Vadstena gång på gång, för att träffa min hund som jag på grund av praktiska omständigheter fått lämna kvar hos husse. Det var också väldigt viktigt för mig att få träffa och hålla kontakten med mina vänner där.
Jag kom aldrig tillrätta i trakterna kring Avesta. Det blev ett evigt kringflyttande, och jag kämpade med att finna en arbetsplats där jag kunde stanna kvar. Dessa år präglades också av obesvarad kärlek. En kärlek som typ ägt mitt hjärta sedan tonåren, vilket hindrat mig från att riktigt finna frid i någon annan kärleksrelation. En obegriplig historia som blev mitt liv.
Under åren sedan separationen har jag haft en dröm om att få återvända till Vadstena, och bo i ett gammalt hus i den pittoreska centrumkärnan. Jag provade 2023 men det blev bara ett halvår strax utanför centrum. Jag blev väldigt sjuk, och kunde inte arbeta kvar på den arbetsplats som möjliggjorde den Vadstenavistelsen då. I efterhand fick jag veta att det berodde på biverkningar av COVID 19 vaccinet. Jag hade också svårt att lämna hoppet om Kärleken, trots att åren bara gick och ingenting hände.
Men 2025 – så flyttade jag tillbaka till Vadstena igen. I ett skede då mitt arbetsliv hade havererat totalt (inom vård- och omsorg) lyckades jag alltså hamna i ett av Vadstenas vackraste gamla hus. Två jättegulliga hyresvärdar som hade renoverat det med hjärta. Där kunde jag äntligen känna frid ett litet tag.
Och så fick jag alltså äntligen uppleva det. Att bara ha en kort promenad ner till vattnet. Alla mysiga cafeer och butiker, glädjen över att ha mina vänner där nära. Att kunna åka in och mysa i Linköping lediga dagar. Att helas från kärlekssorg, ekonomisk crash, och arbetsrelaterad utmattning. Att återbesöka platser som bär minnen av ett förflutet, ett annat liv. Kvällspromenader längs strandpromenaden.
Jag upplevde en vacker höst, en stillsam vinter och en livgivande vår där i Östergötland innan jag kände att nu var jag klar med det här. Jag hade levt drömmen. Så här hade jag gärna fortsatt leva om jag hade varit pensionär. Men nu var jag tvungen att prioritera arbetslivet, och att verkligen försöka ta mig ur vård-och omsorgscirkusen. För dessa verksamheter hade nu brutit ner mig brutalt, och jag upolevde ett slags moment 22 på arbetsmarknaden.
Så jag lämnade Vadstena igen, men denna gång med en djup tillfredsställelse inombords. Jag känner mig nöjd och befriad på något sätt. Som att been there, done this. Som att jag kan lämna det bakom mig nu.
Idag äger jag nästan ingenting. Jag har ingen bostad och ingen bil, jag har inget arbete och ingen inkomst. Jag har också väldigt få fasta utgifter. Mitt hjärta har återhämtat sig från kärlekssorger, och jag njuter av att få vara med familjen ett tag.
Nu är jag tillbaka på noll igen. Mitt främsta mål att få ordning på min ekonomi igen – men nu genom kreativt arbete. Det känns verkligen som att nu kan vad som helst hända. Som att det är vår i mitt hjärta. Det känns trots allt som att det är något bra som händer. Som att jag är mer som mig själv igen.