11/9-26
Den här (skit)situationen som jag har just nu beror ju på att jag inte vill arbeta inom vården mer. Inte ens som personlig assistent. Det finns ju väldigt goda skäl till detta. Jag skriver ju en bok (till) om det. Men det blev en dyrköpt frihet.
När jag nu har förlorat allt jag äger, har en enorm skuld hos kronofogden och är bostadslös – så ångrar jag ändå ingenting. Jag har ‘nejat’ mig ut ur ett havererat arbetsliv. Jag vägrar låta mig utnyttjas mer. Jag vägrar stå och se på när vårdtagare/brukare och kollegor far illa. Hur jävligt det än är för mig nu, så – ja, jag skulle ha gjort samma igen.
Nu när allt redan är försent, nu när jag har förlorat allt, det är först nu jag har slutat springa. Sluta jaga pengar, sluta kämpa för att få det att gå ihop. När jag var tjugofem år sade jag upp min a-kassa, det var som en liten (helig) ritual när jag lade det brevet i den gula postlådan – i Norberg faktiskt. Jag minns det så väl, för då lovade jag mig själv att jag aldrig mer skulle gå till arbetsförmedlingen igen. Istället har jag hela tiden haft min enskilda firma vid sidan av, och tänkt att via den har jag möjlighet att göra vad som helst. Den har gjort att jag har känt mig fri och självständig.
Men i perioder ‘mellan jobb’ har jag ibland fått låna pengar för att klara mig. Ibland har jag tagit krediter för att finansiera flyttar – ofta har jag flyttat för att få arbete .
När jag drabbades av utmattningssyndrom fick jag låna mig igenom en lång sjukskrivning, för mina inkomster halverades på mindre än ett år. Genom allt detta lyckades jag klara mig undan betalningsanmärkelser, då jag flera gånger om på min färd genom livet har sålt mitt bohag och sagt upp bostaden för att kunna betala mina räkningar.
Det är märkligt hur en akademisk utbildning kan förlora sitt värde bara för att du väljer att inte göra karriär, och ge dig in på den på förhand givna banan. Det är märkligt hur du blir stämplad för att du har levt ett rörligt liv, som att det aldrig skulle kunna förändras i olika skeenden i livet. Måste allting vara så fyrkantigt?
Nej, så jag ångrar ingenting. Jag vägrar låta mig tryckas ner av min skuldsituation – för jag vet varför jag har hamnat här. Jag vet varför jag lämnade, och vilka som finns kvar. Jag vet vad som händer när ingen ser, i vårdkaoset. Verksamheter har skrikit efter personal hela sommaren, och jag har haft svårt att hitta något annat. Men det är som att jag tillslut kom över en tröskel; enough is enough. There’s no going back.
Det ska bli spännande att se vad jag sysslar med hösten 2027, och framförallt var. Det kan ju vara vad och var som helst. Hoppas på att hamna i en uppåtgående spiral igen nu. Det kan ju inte bli en nedåtgående i alla fall, med varma hälsningar från botten. I stort sett vad som helst kan hända nu.
För vi ger ju aldrig upp.
justanotherfeed
♥
vem är ryggraden
♥