8/9-26
Det har blivit tisdag. Hon är påväg mot Falun, där hon ska sitta och skriva på Kulturhuset, och sedan träna.
Det är en märklig tid, vad som helst kan verkligen hända. Hur ska vi orka med? Lite så känns det.
Här i mitt ‘eget lilla’ står allting rätt stilla. Lite för stilla. Fattar inte riktigt vad som händer. Det verkar som att jag ska fortsätta i alla fall, framåt, uppåt, alltid. För vi ger ju aldrig upp.
Fast det var väl det jag gjorde, där ett tag. Kanske hade jag inget val. Att crasha ljudlöst, ingen ser the going down. Nere för räkning, reser mig fem i tolv. Perpektiv och återhämtning. Vad vet jag?
Du orkade, du reste dig, om och om igen, faktiskt. Jag beundrar dig för det.
Om du kan så kan jag. Borde det inte vara så? Då reser jag mig igen, för att jag fortfarande kan, för den tid jag har kvar. Och jag tror inte på all den här galenskapen i alla fall. Det finns något större, något starkare och sannare. It’s all about love in the end.
Det stora i det lilla, och det lilla i det stora. Beauty in the mundane. Hjärtat vinner alltid. Resan tar inte slut här.
justanotherfeed
♥
vem är ryggraden
♥