2026-06-30
Magasinerat
Det är tisdagen den 30:de juni 2026. Klockan är tolvtrettiofyra i skrivande stund, mitt på dagen. Hon borde väl fixa lunch egentligen nu, hon som är jag. Jag har varit lite tekniklös här i Södra Dalarna hela juni, då jag fick lämna min skamfilade iMac i Östergötland. Någonstans på vischan utanför Mjölby finns ett litet hus. Ett grönt, som saknar golv inomhus. Där fick jag magasinera mitt (väldigt lilla) bohag ett tag. Kanske har jag inte så många vänner, men de jag har är väldigt fina. ♥
Landat
Nu har jag som sagt varit här och hängt med familjen i drygt fyra veckor. Jag lämnade Vadstena med en djup känsla av tillfredsställelse, som att jag nu har been there, done this.
Dragningskraften
Ni som känner mig vet ju att jag lämnade Vadstena lite mot min vilja 2014, då en relation som jag varit i under fjorton år redan några år tidigare hade crashat. Det var lite som att jag inte var sams med det, som att jag inte var klar med det där och då. Så jag återvände år efter år, regelbundet. Första åren främst för att få träffa ‘min hund’ som jag varit tvungen att lämna kvar. Därefter för att träffa vänner som jag lämnat bakom mig, och hämta energi vid Vätterns stora vatten.
The dream
Jag hade en dröm om att få bo i ett av de vackra husen i Vadstenas centrum. I de gamla, pittoreska delarna av staden, med charmig bebyggelse och kullerstensgator. Som jag älskar att bara få vandra igenom centrum en tidig morgon, och känna hur allt vaknar till liv – dofterna från sjön i livgivande vindar. Blir alltid lite extra naturromantisk i Vadstena.
Att helas
Jag har ju skrivit rätt mycket om den där lilla staden här på mina hemsidor under åren som gått. Nu fick jag uppleva tio månader i ett av de vackraste husen i centrum, nära rödtornet. Med ett jättegulligt par som hyresvärdar fick jag bo en tid i Fjärilsrummet. Det blev många kvällspromenader med en vän, en del oförglömliga stunder i Slottsparken, och en stark entusiasm för alla höga träd och vacker grönska. Svanarna vid strandpromenaden… Ja, det var en vacker tid.
Den inre friden
Men ingenting varar för evigt. Cirklar sluts. Så slöts äntligen den cirkeln och min själ har fått ro. Jag kommer nog alltid att återvända till den lilla staden vid Vätterns strand, det finns alltid en liten hemkänsla att njuta av där för mig. Men jag behöver inte bo där mer nu, i denna tid.
USKA no more
Jag har ju för övrigt hållit på och nejat mig ut ur vård- och omsorgsverksamheter både 2025 och 2026. Det har inte varit lätt för mig att komma ur det, då det är där jag har mest arbetslivserfarenhet. Jag är ju en bit över femtio nu också, så det går inte att flasha omkring överallt i arbetslivet som jag gjorde när jag var tjugofem. Var sak har sin tid, som jag brukar säga.
När allt bara försvann
Så i ett skede av den ‘ekonomiska crashen’ sålde jag allt jag ägde som hade något ekonomiskt värde. Det var inte mycket, men det var ändå en process i det där – att släppa taget. Jag lämnade i ett annat skede min bostad, i brist på inkomster – och återvände till familjen i Avesta på obestämd tid.
Zero
Det känns som att precis allt är nollat nu i min tillvaro. Allt är borta, ändå finns jag kvar – bara jag – precis som jag är. Det är en väldigt stark andlig upplevelse i detta. Jag känner mig väldigt fri, fast jag egentligen är väldigt låst – på grund av pankhet. Känner mig ändå på något sätt rik bara genom att få uppleva detta. Frågan är bara vad som händer här näst. Nu lever jag verkligen bara en dag i taget. Försöker känna in min intuition. Nu är det fullmåne, och då kommer alla känslorna på en och samma gång.
Tillfällig stiltje
Allt är tyst och stilla här hos Aggie just nu. Det är lite ovanligt, för det brukar vara fullt ös medvetslös för det mesta. Jag hade tänkt fokusera på att göra lite nya val, det är viktigt att få något slags fokus, för den här intigheten kan inte pågå hur länge som helst. Men det är bra med rastlösheten, för det brukar trigga kreativiteten. Sedan brukar allt hända väldigt snabbt. Senaste flytten tror jag slog något slags rekord, från tanke till handling på tre dygn. Tanken kom, tre dygn senare satt jag lite smått omtumlad i Avesta, och hade då både flyttat ur lägenheten, städat den, magasinerat och lämnat.
Beyond time
Det känns skönt att vara hos familjen nu. Jag känner att jag gör nytta, med barnpassning och hushållsarbete nästan varje dag. Alla föräldrarna har inte riktigt fått semester ännu, och ni vet ju hur det kan vara i barnfamiljer – mycket stök och stim. Just nu ägnar sig delar av familjen åt försörjningsarbete, medans andra ägnar sig åt strand-häng. Själv har jag dragit ner persiennerna här hos Aggie, och lånat en laptop. Det enda som hörs är fläkten, som ensam kämpar mot värmen, och klockans tickande i tidlösheten. Det känns som ett lite märkligt varande. Vad som helst kan ju hända.
Some kind of everyday life
Nu ska hon försöka få i sig lite lunch, hon som är jag. Kanske meditera och yoga lite innan alla kommer hem igen. Då ska hon försöka ta sig till gymet igen. Det där med gymträningen är det enda som fungerar som det ska för mig, genom alla sorger och besvär – verkar det som. Vet inte vad det är för fel på mig. En får vara tacksam för det lilla. Om du är en av de få som orkade läsa ända hit, tack för att du tittade in. Vem du än är, var du än är – önskar dig en fin dag.
♥ ♥ ♥
AI music no more please…
♥ ♥ ♥