2024-02-08
just some pics
Ja, då seglade Sundström in på Out’n Loud Scenen – och det blev ett kärt återseende. Senaste gången var nog 2007 i Umeå – ja, tiden går fort när en har roligt. Det var precis innan jag och min dåvarande sambo körde igång med att förverkliga torpardrömmarna – i ren Sundström-anda.
Åren går men han är fortfarande samma. Så fantastiskt att se. Han har fått mig att respektera honom för så mycket mer än bara musiken, som livsstilen och hur han står upp för sina värderingar – och kampen för miljön. När många punkare och andra musiker för länge sedan har lagt ner att försöka påverka massan och politiken – för att vinna mer lajks. Sundström blir aldrig någon Stureplanspunkare. Han har inte kommit för att pleasa massan.
Innan det ens har börjat blir jag tårögd. Den kanske något blygsamma Miljödepartementet-skylten har bytts ut mot en stor jävla banderoll, och det coola är att den aldrig omnämns. Jag blir varm i hjärtat. Men budskapet kommer fram i de flesta låttexterna – och i själva Stefans varande.
Han är sin musik. Som så många andra älskar jag hans musikglädje – hela kroppsspråket vittnar om en gränslös sanslöshet och charm – som inte går att undkomma.
Humor och livs glädje får en ändå aldrig att tvivla på hans i grunden allvarsamma budskap. Det finns ett hjärta som slår, och han blir till ett med sitt band, varenda ton och hela publiken. Ingen behöver undra vad han står för. En grymt musikalisk estradpoet har återuppväckt mitt något slumrande musikhjärta.
Tack för ikväll, alla som var där.