Jag har väl aldrig haft någon riktig Psychotic Youth period i ungdomens sköna dagar. Men visst spelade de på ställen jag var på, och deras låtar fanns ju med på diverse kassettband. Men nej – jag hade inte något sådant moment där och då, i den tiden. När de sedan dök upp på Hedemora Out n’ Loud i ett mycket senare skede i livet kände jag ändå igen några låtar, och jag var helt klart peppad.
Det var någon gång mitt på dagen där som jag åkte från Fredriksbergs djupa skogar, där jag hade varit på några dagars meditationsretreat. Där vistas vi i helt i tystnad, och ägnar oss åt vipassana och kontemplation. Men jag hade gjort upp med kursledaren om att avbryta, för jag var så utmattad att jag somnade under meditationerna – och då fungerar det liksom inte. Det kan också störa de andra som inte somnar. Så jag satte mig i bilen och åkte direkt alla milen till Out n’ Loud – och kom precis till det skulle börja.
Jag kanske inte borde ha tänkt att jag skulle röja loss just den dagen, där och då. Kanske borde ha legat lågt, med tanke på att jag varit i total tystnad bland andra tysta i flera dagar, och var väldigt övertrött. Men det fanns väl inget som kunde stoppa mig där överhuvudtaget, när jag studsade omkring (rätt ensam) framför scenen – med mysbyxor och håret i tofs. Som i något slags socialt självskadebeteende.
De lurade mig, gänget på scenen. Vad är det här för dansbandsmusik, tänkte jag hurtigt – och härjade på längst fram. Jag hade väl förväntat mig snabbare tongångar. Det handlar egentligen inte om dans – mer om något slags oregelbundna ryckningar i kroppen, som om den inte riktigt vet var den ska ta vägen. Men när vi kanske passerat mitten av spelningen körde de igång en låt… och det gick ju inte att ge sig då. Det var där och då jag överskred min kropps alla fysiska begränsningar. För mig förvandlades plötsligt leken till blodigt allvar. Jag skulle aldrig ge mig, över min döda kropp.
Ja, det blev nästan någon form av nära döden upplevelse – NDU. De gav sig liksom inte, jag tror aldrig tidigare att jag har varit med om att något band har spelat så snabbt så länge. Jag borde ju ha stannat upp, så klart. Men det är inte den typen jag är. I ett sådant läge kan jag inte ge mig. Men jag vet det till hundra procent – och allt i hela min existens är helt överens om detta – att jag borde ha slutat. Allvarligt – jag kom in i något slags annat tillstånd. Var liksom inte riktigt där längre, som att övriga publiken var helt borta och det var bara jag och bandet. Allt gick plötsligt i slowmotion och blev luddigt. Psykotic youth.
Jag har lovat mig själv – att aldrig mer. En del av mig vill hålla detta gäng ansvarigt – hur ologiskt det än kan te sig. Det där blev för mig en spelning som det aldrig går att glömma. Men jag har ingen aning om vilken låt det var.
En vision av mig själv – när jag sitter på ålderdomshemmet och minnet sviktar… Hur jag in i det sista fortsätter att berätta för personalen… att – vet ni vad… En gång höll jag nästan på att dansa ihjäl mig. Ja, det var det där gänget, vad hette de nu igen… Psychotic någonting…Ja, bevare mig väl – det hade kunnat gå illa…