Bortom utseende, ålderdom och ungdom. Alla epitet, alla skönskrivningar och omskrivningar – den påtvingade falskheten. Utvärderande, dömande, fördömande. Utseendefixering. Någon når berömmelse, någon annan glöms bort. Jag ser alltid människan först.
Jag har rört mig i olika rum. På möten där viktiga beslut ska fattas. I sociala miljöer där ytan kommer först. Där status inte endast sitter i guldet och märket, utan i själva sättet som vi för oss. Hur du håller huvudet, hur du för handen. Hur du hälsar, var du håller blicken. Men jag ser alltid människan först.
Att utesluta eller uteslutas. Att omfamna eller omfamnas.
Helt förlorad, blicken dimmig. Fylld av ångest, med en knotighet som inte kommer av ålder. I drogernas våld, i de kemiska substansernas värld. Varit med om för mycket. Aldrig riktigt här, inte längre med. Utanför allt, allra längst ner. Borttappad, förtappad… spelar ingen roll, alltid människan först.
Somliga har gjort en massa bra saker, en del har gjort gott. Andra har skadat, dissat, och kickat. Slagit och sparkats, gapat och skrikit. En del har försökt bygga och hjälpa, andra har levt om och förstört. Det spelar ingen roll, alltid människan först.
Nationalitet, etnicitet, kultur och religion. Politik. Ekonomi och social status. Språk. Upplevd identitet och könsnorm. Utseende. Kläder. Framgång, motgång, det spelar ingen roll – alltid människan först.
Det finns alltid en historia. Alltid en orsak. Ingenting är svart eller vitt. I grunden är vi alla människor. Frågan är, hur hamnade du där? Hur hamnade vi här? En slags ödmjukhet inför livet.
När vi möts ser jag människan först. Bryr mig inte om dina titlar, river gärna din CV. Vi möts här och nu, bortom världsordningen. Ska vi mötas på riktigt? Det finns inget större än det jag ser i din blick.
Ingen är någon – mer än någon annan.
De som hyllas och upphöjs åker ner, ingen är förmer. De som trycks ner och glöms bort – de höjs upp. Sedan möts vi alla någonstans där mitt emellan. Någonstans där ingen någonsin är förlorad. Där alla har en chans att hitta hem till sig själv igen. Bortom våra roller och omständigheter.
Inga idoler, inga hjältar. Det finns ingen stjärnstatus i min värld. Heller inga för evigt förlorade onda. Handlingar kan vara bra eller dåliga, konstruktiva eller destruktiva. Kärleksfulla eller hatiska. En människa är så mycket mer. Hur våra hjärnor fungerar och inte fungerar är som ett outforskat universum.
Vissa stjärnor har glömt att de kan lysa bara. Så snart de kommer på det kommer de att lysa igen. Andra tror att de lyser som stjärnor, fast det bara var strålkastarna… De behöver inte oroa sig, de kommer snart att återupptäcka sin sanna strålglans. Vi gör alla en resa mot ljuset. Vi måste alla göra den.
Alltid människan först. Alltid människan… behöver vi ens allt det andra?