Mannen och hunden

Åren går. Det var hösten 2014 som jag bröt upp från en fjortonårig relation – som hade gått på sådan övertid att vi båda hade tagit skada av det. Crashad av flera olika anledningar sökte jag mig norr ut, närmare bestämt till bruksorterna i norra Västmanland, där jag en gång i tiden växte upp. För där hade familjen samlat sig i olika konstellationer, efter att alla varit splittrade under många år.

I separationen fick jag lämna min älskade hund hos husse. Tog med henne några månader – ja det blev ett halvår, men jag hade inte omständigheterna. Det gjorde fruktansvärt ont att lämna bort henne, men den smärtan hamnade bland alla andra – det var helt enkelt en svår tid. Det var någonstans i efterdyningarna av det som jag såg mannen med hunden. De bodde i samma kvarter som jag, och den hunden var bara valp då. Så lik min hund att de hade kunnat vara systrar.

Det hade kunnat varit en harmonisk bild, en glad och tillgiven hund med sin husse. Men han raglade omkring och röt högljutt åt hunden, som då skyggade. Kastade en ölflaska i backen. Hur ska jag orka med, tänkte jag. För min hund hade jag ju räddat från ‘en så’n där‘. Någon som förlorat sig i ruset av droger och alkohol. Jag orkar inte, tänkte jag. Inte anade jag då hur jag tio år senare skulle sitta i en annan stad, som nu – och tänka på honom.

Undrar var han tog vägen. Jag minns våra fina möten. Ja, det kan ju ha varit jag som försvann. Först.

Den känsla som drev mig ut i mörkret för att söka efter honom, med hopp om att kunna få ta hand om hunden. I mörker och kyla, i samhällets allra yttersta kant. Där faktiskt inte många överlever i längden. Så många gånger som jag såg honom i rusiga situationer – där hunden hade behövt en annan typ av omsorg. Eller omsorg överhuvudtaget. En extrem situation för hunden – som alla blundade för. Alla visste, alla kände till – men ingen gjorde något. Same old. same old.

Hur det dånade i mitt hjärta då, för det bultade så hårt. Den där gången när hon satt blickstilla utanför affären, fast hon inte var kopplad. Han visste att hon aldrig skulle röra sig, hon lydde blint – hade ingen egen vilja längre. Ville ta henne med mig, övervägde faktiskt att stjäla henne – men fattade väl att det inte skulle vara rätt.

Rätt för vem? Rätt för henne, honom eller mig? Ingen kunde älska den hunden som han gjorde. Och hon älskade honom. Ingen annan skulle bry sig om dom som jag. Ingen annan skulle vilja göra allt, så som jag.

Tänk att det har hänt flera gånger i livet, att jag har mött de allra finaste människorna bland de utslagna. De med hjärtat helt öppet, de som kommunicerar hela kärlekens härlighet med varenda liten muskel i ett härjat ansikte. Med ögon som alltid tycks se något mer, som om de visste något som ingen annan visste. Med full förståelse för att de hamnade i drogernas våld. Den här världen är liksom inte gjord för sensitiva, kännande människor. Ingen som inte har upplevt trauma kan veta hur det är. De kommer aldrig att förstå.

Många av oss blev crashade – inte bara en gång, utan om och om igen.

De andra missbrukarna sade att han aldrig skulle kunna ta sig ur. Det hade gått för långt, och han hade varit med om för mycket. Kan en människa någonsin bli ett hopplöst fall? En genuin godhet i den blicken. En slags inre stryka som bara kan komma från hjärtat. Jag kunde se honom bortom drogerna – jag kunde se honom sann, stark och levande. De andra försökte skydda honom när jag försökte få ta hand om hunden. De blev arga och aggressiva. När han låg där på bänken i busskuren – helt utslagen – och hunden låg stel och skrämd under. Då ville de andra ha bort mig. Jag hade ingen chans. Skulle inte lägga mig i. De tvingade mig att lämna. Båda.

Så kom det där mötet i bilen. När jag hämtat upp honom någonstans ifrån, och skjutsat honom dit han önskade. Han sade att han älskade mig, och jag förstår vad han menade. Det fanns en oförklarlig värme mellan oss. Kanske inte så som mellan kärlekspartners, mer som en kärlek mellan syster och bror. Jag kände en djup respekt för honom. Kunde känna hur mycket han älskade sin hund. Tillslut var det ju som att det inte bara var hunden jag sökte efter, och oroade mig för. Jag ville också att han skulle leva och ha det bra. Behövde veta att de båda inte for illa.

Undrar vad som hade hänt om jag hade varit hemma den där julhelgen. Han sade att det många gånger hade varit nära att han lämnat över hunden till mig för gott. Den där julhelgen hade han ingenstans att ta vägen, mannen var hemlös som så många gånger förr. Han och hunden. Då hade de båda övernattat under trappan i min trappuppgång. De hade väntat på att jag skulle komma hem. Men det är så klart inte lätt att stanna där, för det här samhället bjuder inte på värme så lätt. Alltid kommer det någon som ska rensa bort, städa undan och köra ut. Människor. Som jag önskar att jag hade varit hemma då.

Jag flyttade iväg tillslut så klart, inte är jag den som stannar länge. Hunden lämnades bort, och tillslut försvann han också. Skänker honom en tanke så här en måndag i mars – i en förvirrad värld som blivit kallare och hårdare. Det börjar bli kväll, och den tidiga vårsolen har sjunkit ner bakom trädtopparna.

Om du fortfarande lever någonstans på jorden så hoppas jag du är trygg. Att du är varm och har allt du behöver. Kanske har du funnit en väg ut ur alkoholens och drogernas våldsamma grepp.

Kanske har du glömt mig nu, i missbrukets dimmor. Men jag ska aldrig glömma dig. Och jag ska aldrig glömma din hund. Vårt möte – det var en evighetssekund.