2024-05-25
I saknaden
Jag är inte ensam om att ha förlorat någon närstående. Vi är många som har fått uppleva hur drastiskt livet kan förändras när någon nära rycks ifrån oss. Livet blir aldrig riktigt det samma igen, något har förändrats – gått förlorat – och det kommer aldrig tillbaka igen. Det drabbade mig första gången när jag fortfarande var ett barn, och det har påverkat mig mycket. Det har bidragit till att jag har funderat mycket över livet och döden – och blivit en sökare, och kanske i viss mån en finnare.
Finna svar
Det började med nära döden upplevelser och astrologi. Det fanns en nyfikenhet om andra världar och utomjordiska väsen. Det övergick i yoga och meditation, och intresse för filosofi och religion. Medvetenheten om energier blev viktig. Att förstå mig själv och andra människor, att försöka bli fri från programmeringar och att bli hel igen. Men trots alla nya perspektiv, det är svårt att bli lämnad kvar. Jag blir aldrig vän med döden.
Den bottenlösa
Sorgen tar sig olika uttryck. Vi har alla olika förutsättningar att ta oss igenom den, och hantera den. Det går egentligen inte ens att jämföra. Men de har ju kunnat urskilja olika stadier som de flesta verkar gå igenom. Somliga anser att sista stadiet är accepterandet. Måste säga att jag hann aldrig komma dit innan nästa sorgeprocess tog vid. Tillslut verkade det som att jag hade diverse olika sorger som liksom aldrig släppte, och blev bearbetade. För jag kunde inte acceptera. Idag förstår jag vikten av att kunna släppa taget.
Varandet
Tillslut blev jag tvungen att acceptera att jag inte kan acceptera. Och kanske kommer det nu med åren en slags inre frid när jag tänker på hur vi kommer och går, att det är så livet är. Vi ser det överallt i naturen. Har försökt intala mig att det är något naturligt och vackert med att vi bara har en viss tid här på jorden. Men fortfarande när jag tänker på att jag en dag kommer att skiljas från de jag älskar – och att det här livet kommer att ta slut – ja, då blir det jobbigt. Som en slags kramp i hjärtat.
Metafysik
Jag har en uppfattning om att vi bara lämnar våra kroppar när vi dör, och att vi möts igen på en annan plats, i en annan värld – när vi är klara här. Det har ingenting med något religiöst att göra, det handlar mer om samlade upplevelser av ett icke fysiskt varande. Att det finns något mer, något större. Att vi är större än det här.
I mitt hjärta
Humbled by life. Här och nu går mina tankar till de som lämnat, med tacksamhet för att vi fick mötas här. I mina tankar omfamnar jag alla som är kvar. Hela hjärtat svämmar över. En helt vanlig lördag i slutet av maj.