Inte vilken stjärna som helst. Som Heather Nova har lyst i mitt liv. Hon är som en vän som jag känner, men som inte känner mig. Med texter som resonerar med mitt inre, och med musik som under många år har tonsatt min vardag – som ung vuxen. I så många rum, vid så många tända ljus. Hur många fönster har jag tittat ut genom till hennes toner? Som om vi drömde oss bort tillsammans.
Som att jag fann tröst i hennes musikaliska resa. Heather Nova växte upp på en båt, och det är som att havets storhet satte sin prägel på både sång och musik. Som att hon skingrade något av den ensamhet som följt mig genom livet, och som har präglat mig till denna dag.
Hur hon vägrade att anpassa sig musikaliskt för att sälja, hur hon valde att göra det på sitt eget sätt. En slags okuvlig styrka och beundransvärd integritet, i en bransch som annars kan bryta ner.
Heather kan hantera sina instrument, men röstkontrollen är det som hänför mest. Hon vågar behålla sårbarheten i en annars stark och bärkraftig röst. Det är soft men tufft på samma gång. Ibland genialiskt genomtänkt låtstruktur. Tillbakadragen men ändå mäktig. Som att hon inte gör anspråk på någon uppmärksamhet, men ändå äger den. En storhet som levereras med enkelhet.
Under vissa perioder var det nästan bara hon. Vissa låtar har satt sig så djupt i mig. I Heather Novas musik är mitt unga jag hemma. Minns hur jag står framför stora scenen på stadsfesten i Skellefteå på 90-talet.
Det regnar och jag står själv och hänger mot kravallstaketet långt innan spelningen börjar. Aggie är och säljer våfflor med något gäng någonstans i vimlet, men jag var ju där för musiken. Det var Heather Nova som skulle spela. Det här kanske var den tiden i mitt liv då jag lyssnade på hennes musik som allra mest. Det var helt klart stort när hon klev på scenen. Snart fylldes hela torget med människor, och tonerna lyfte ut över publiken, ut över staden och ut i universum. Jag älskade att det regnade.
Det var galet hur jag kunde alla texter och varenda ton som gänget på scenen spelade. Jag stod inte stilla en sekund. Spelningen blev tidlös, som en evighetssekund – en sådan en aldrig kan glömma. Det var den kvällen som Novan ägde i Norrland, och jag var där.