Den tomma vita sidan. Var ska jag börja. Så mycket, när kommer orden? En saga för någon, men min verklighet. Hur ska jag beskriva den resan som blev mitt liv?
Hänförd av mjukt gitarrspel. En basgång som vaggar själen. Händerna vilar på tangentbordet. Ett lillfinger på A och ett pekfinger på J, precis så som jag lärde mig. Nu sitter bokstäverna i något annat minne, jag behöver inte se på tangentbordet. Behöver inte tänka efter. Fingrarna bara dansar, i takt med att jag tänker. Så blev skrivbordet mitt instrument. Men det kommer inga toner.
Har haft så svårt att lära mig spela instrument. Som jag har suttit framför piano och med gitarr i knäet i timmar. Känslor som väller över mig. Musik inom mig som vill komma ut, men jag kan inte spela den. Så jag sjöng, och det blev en melodi och en text. Ett slags arrangemang i mitt huvud. Nu finns där sex låtar, som jag samlat under namnet ‘Sånger aldrig hörda’. Oförlösta.
Ett oskrivet blad. Men jag vet vad jag ska skriva. Den röda tråden, den löper genom mina egna fotsteg i historien. Alla platser, alla människor, ett ansikte, en röst. Kanske kommer jag att förstå varför jag aldrig kunde stanna. Han var alltid någon annanstans. Sökte vägar bort från, andra vägar tillbaka. I cirklar som han sade. Jag älskade på vägen, men jag kunde aldrig stanna.
Alla dessa flyttar. Så väldigt oglamoröst. Men ändå, ibland glittrande drömmar. Kanske en nyfikenhet. Inte alltid misstag. Vackra människomöten. Berättelser att fånga upp. Annat jag vill få sagt. Som att måla en tavla på sätt och vis. Vilka färger ska jag använda? Hur ska jag lägga orden.
Ingen penna, inte idag, inte längre. Ett dämpat smatter från en apple magic keyboard. Jag tillåter mig att förlora mig i poesin. Strukturen får komma sedan. Då får hon styra upp det. Ska vi våga ta oss an det? Har aldrig haft något problem med att påbörja, men jag vet att det blir mörkt och djupt om jag inte klarar av att slutföra. Att börja är aldrig något problem. Vet bara inte var det kommer att ta vägen. Med mig.
Gmeyners toner, en höst 2024. Det har varit sådant virrvarr. Men kanske är det som värst alldeles innan. Det blir stilla. Det är så jag tänker. Måste vara försiktig med mig själv nu. Känner mig lite sårbar nu när murarna faller. Det börjar bli sent, natten har kommit. Timman är slagen, det är dags att börja nu. Det är dags att börja sluta. Andas ut ett tag. En liten stund på jorden.