Det enda jag har önskat mig i ett trettiofemårigt arbetsliv är en arbetssituation som jag inte tar skada av. Varken psykiskt eller fysiskt. En arbetsplats där kollegor samarbetar och förstår vikten av god stämning. I ständig rörelse från norr till söder har jag sökt genom åren. Provat på en hel del. En arbetssituation som inte känns påtvingad, där jag fortfarande kan känna mig fri, och få vara jag – fullt ut. Ska det verkligen vara så svårt?
Att vi har arbetsroller är givet, sådana behöver vi ha. Men vi kan inte utplåna oss själva. I våra arbetsroller måste vi fortfarande kunna få tänka själva. Vi behöver kunna få vara kreativa och konstruktiva. Vi behöver få vara med och bidra till och samverka för förbättringar – positiva förändringar.
Att få vara delaktig i problemlösning gör att vi känner ansvar. Det leder till att vi sätter värde på det vi gör. Vi kan inte bli styrda och kontrollerade som icke-kännande / icke-tänkande robotar. Det är starkt berörande att se hur många som tvingats slå sig till ro i destruktiva psykosociala arbetsmiljöer. Många har inte klarat av det, utan hamnat utanför – marginaliserade. Idag verkar det ses som meriterande att kunna stå ut och uthärda i nedbrytande arbetssituationer. Att acceptera är i detta sammanhang att befästa och stagnera – att omöjliggöra förändring.
Det är inte så att jag bara har flytt och dragit iväg så fort det har uppstått problem. Tvärt om har jag alltid varit fullt villig att vara med och förbättra – med ett starkt driv och fokus på problemlösning. Att analysera och utvärdera, att problemsöka och finna vägar att implementera, optimera och inspirera – det har alltid legat för mig. Det präglade mitt tänk redan innan jag fördjupade mig i ämnet kulturanalys.
Det enda jag har önskat är att få finnas till i mitt eget arbetsliv. Att ha relationer med kollegor som präglas av respekt och värme. Att utvecklas och växa tillsammans. Att ha en kompetent arbetsledning som fungerar, som stöttar, vägleder och engagerar. En arbetssituation där kommunikationen är i fokus för att undvika missförstånd och konflikter. En verksamhet där alla förstår värdet av öppen kommunikation – där alla kommer till tals. En arbetsplats där vi är jämlika och arbetar mot samma mål. Där vi ställer upp för varandra och ingen lämnas ensam och utanför.
Det är Sverige 2025. Överallt har jag mött människor som far illa i verksamheter som inte fungerar. Jag hoppas innerligt att de positiva förändringarnas tid är här nu. Vi behöver någon slags revolution mot att tvingas in i situationer som vi mår dåligt av, där vi känner oss utnyttjade och ägda. Förminskade och ofria.
Vet inte hur ni känner och tänker kring det här, men jag kommer inte att sluta söka. Kommer aldrig att ge upp. Tänker inte kompromissa. Det är våra liv, det är vår tid nu. Det är upp till oss att säga nej. För att sedan kunna säga ja – till oss själva, och till livet.
Låt oss alla få bidra med det vi brinner för.
Solinda Lövstedt, mars 2025