2024-05-31
Klockan är 23:10, och fredag blir snart lördag. Jag lyssnar till Natthikos lugna röst denna sena kväll, som snart blir natt. I tidlösheten. Det är tidlösheten jag försöker hitta tillbaka till, efter det kaotiska psykologiska drama som jag varit uppskruvad i. Det är över nu. Det är ett val jag gör. Jag söker tystnaden, och den finns här lättillgänglig – som alltid. Snart vilar jag i närvaron, och tystnaden blir som en drog. För mig till lugnare och ljusare känslor. Ser hur alla mina upplevelser och förnimmelser kommer och går. Tankar och känslor.
När jag är stilla och närvarande märker jag hur full av aktivitet och rörelse min kropp är. Andetagen som började när jag föddes, och har fortsatt ända sedan dess. Blodet som flödar genom mina ådror. Huden… jag känner den. Hur det kliar här, pirrar där, känns varmt, känns mjukt. Andas. Hela kroppen lever, jag känner små ryckningar i en lårmuskel. Spänningar i axlarna, ont i höften. Känner hur jag slappnar av mer och mer i min kropp, som vibrerar av liv.
Jag behöver ingenting mer nu. Allt finns här. Det här är allt som är. Försöker bli vän med nuet. Det är här jag är. Jag säger ja till allt, jag accepterar. Jag omfamnar. Allt är bra. Det är som det är, och det här är ingen ändhållplats. Resan fortsätter.
Natthiko säger att livet är som vatten, du kan inte hålla fast det. Det rinner mellan fingrarna. Vi ska inte kontrollera det, inte stoppa flödet. Bara låta det vara, simma medströms. Navigera i harmoni med livet. Följa med det, enjoy the ride.
Det är så mycket som ska sorteras som bra och dåligt. Ibland kan vi bara låta det få vara som det är, utan att tycka och tänka så mycket kring det… Bara chilla lite – i hela fridens namn. Live a little. Det är helt okej.
Vi får må bra, trots allt.
