Parkerar utanför bibliotekshuset i Asylenparken. De höga trädens kala grenar väntar på sol och värme. De sträcker sig upp mot himlen, djupt förankrade i jorden. Starka, ståtliga och heliga. Under varje himmel, i stillhet och vördnad stannar jag till. Andas luften som är fylld av sjölivets alla dofter. Fortsätter ner genom Hamnparken.
Slottsparkens skönhet lyfter min själ, trots att dagen är grå och vindarna ruskigt kalla. Det stora vattnet speglar en molnhimmel i ständig rörelse. Som så många gånger förr vandrar jag ner mot strandpromenaden, och andas djupt.
Går vidare längs med den inramande stenmuren. Här möts dåtid och framtid i en slags mittpunkt för mig. När jag blickar ut mot en horisont – där himmel möter vatten – påminns jag om en slags ändlöshet. A kind of vastness in this void.
Vindarna tar i, men jag känner ändå av våren. Det är tiden precis innan allt slår ut, och gräsmattorna skiftar i ljusa nyanser av brunt och utmattat grönt. Kajorna och kråkorna sviker inte. De äger parken på en högre nivå, och inte mig emot. De har förstärkt magin under sena kvällar i parken – mer än en gång.
Viker av upp mot centrum. Kullerstensgator slingrar sig mellan kulturminnesmärkta hus med låga små dekorerade fönster, somliga med skydd för insyn. Försöker låta bli att kika in i allt det privata pittoreska, men kan inte låta bli.
Kommer upp till torget, och fylls av en slags hemkänsla. Alla gånger jag vandrade igenom dessa centrumkvarter med hundarna. Det fanns en tid då faktiskt – även jag – hade en älskad livskamrat vid min sida, även om det kan vara svårt att tro. Det var så många platser sedan, så många möten, så många mil – ja, åren går.
Släntrar iväg till Café Hamilton. En gemytlig värmande atmosfär, dofter av nybakat av alla de slag. Halvfullt, glada röster. Låga röster, höga röster, någon som skrattar till. Det plingar till när någon öppnar dörren, en radio spelar i köket. Jag har mina ställen här i Vassna, snart drar jag vidare till Nostalgi cafeet. Där känns det som att jag träffar goda vänner, för personalen är så trevlig. Men här på Hamilton får jag vara anonym, och just nu är det skönt.
Efter ett par dagar i Vadstenatrakten har jag varit på fikabesök i tre olika hushåll, och besökt tre olika caféer. Här laddar jag batterierna och samlar kraft. Vet inte vad ni gör när ni har livskris, men jag fikar mig igenom det. Verkar det som. Går jag under gör jag det singing and dancing... För de tar oss ju aldrig levande. Eller hur? Ur ett annat perspektiv, de tar oss aldrig (själsligt) döda.
…Reflektion Tillägnad Damen i Parken…
Solinda Lövstedt, mars 2025