Alla dessa platser, alla dessa rum. Olika svenska städer, små som stora. Fastnade väl någonstans mittemellan – i bruksorternas elegi. Nu sitter hon i en liten etta i södra Dalarna. Tänder ljusen, varmt te i en väl utvald kopp. Samlar tankarna i djup begrundan. Bakgrundsmusiken lyfter stämningen, och tanken blir fri.
Så här har hon suttit ‘överallt’, reflekterat och sökt gränserna mellan dröm och verklighet. I förundran över hur allt kunde bli som det blev. Undrade ibland var hon var på väg, andra gånger försökte hon förstå var hon hade hamnat. Ingen karta och ingen kompass. Nyfiken och levande – javisst, men ofta trött i själen. Hoppas ändå att resan var målet, för hon hade alltid lite svårt att stanna kvar.
Spelade det någon roll om det var på Herkulesgatan i Göteborg? Eller i ett rum i stugbyn i Lannavaara? Rummet på Grubbe i Umeå? Hade det överhuvudtaget någon betydelse – i det där rummet i Skinnskatteberg – där orange matta och gardiner i samma färg reflekterade solnedgången utanför fönstret. Från ett rum nära Botanic Garden i Belfast, till lillstugan som farfar hade byggt i Strängnäs, en rotlös solitär som sökte svar – utan att ens veta frågorna.
Så många år, så många resor. Kanske flyttade hon ihjäl sig. Kanske hem aldrig var en plats. Det var väl så hon tänkte, när hon försökte låta bli att tänka – under alla dessa meditationer. Så började hon söka svaren i musiken istället. Den som lyfte och vägledde. Världen som presenterades och kraven som ställdes i skeva samhällen kändes aldrig verklig. Drömmarna kändes för de mesta mer sanna.
Om jag istället hade suttit i ett rum i Vance nu… Med en kopp te, en skrivbok, tända ljus enligt tradition – skulle allt ha känts bättre då? Eller om jag hade fått vandra genom gatorna på Söders höjder, och haft ett eget space på Katarina bangata… Hade jag varit lyckligare då? Än här och nu. Är det verkligen alltid grönare någon annanstans? Kanske är det skönare i Edinburgh. Om jag hade fått ströva omkring i Highlands,hade jag varit någon annan då? Någon gladare, kanske lite piggare?
Vet inte jag. Men är det något jag har lärt mig av allt kringflackande – så är det att det är människorna som räknas. Det är mötena och berättelserna. Det som vi skriver, målar, bygger, skapar, sjunger och spelar. Allt vi vågar och drömmer om. Varje sanning vi representerar.
Utan oss skulle alla städer vara döda. Vi behöver varandra precis lika mycket som vi behöver naturen.
Människomöten. Först när jag lämnar jordelivet kommer jag till fullo att förstå, att jag kom för att älska. Så mycket jag pallar, och lite till… som Sundström skulle ha sagt.
Solinda Lövstedt, april 2025