Fåglarna utanför mitt fönster bryr sig inte om minusgraderna idag, de har vår ändå. De påminner om den livslust som spirar i naturen. Vi skulle aldrig ha varit så här separerade från den överhuvudtaget. Som att vi trodde att vi kunde leva utan den. Se hur det har blivit. Det är som att vi har tänkt oss ut ur vår natur. Tänkt bort den.
Idag är en dag då jag reflekterar över livet och döden. Jag vet ju inte hur lång tid jag har kvar, vilket jag delar med de flesta andra. Ibland känns förgängligheten mer närvarande än annars. Vi föds och vi dör, och där emellan… så mycket annat. En mulitidimensionell verklighet, och vi skiftar perspektiv. Frågorna blir så stora att de inte längre ryms, de måste upphöra när vi inte längre kan bära upp dem.
Är det någonting som du gärna vill göra innan du lämnar? Finns det något du vill ha gjort eller sagt? Ibland ser vi hur fort det kan gå, när olycka eller sjukdom drabbar.
Att reflektera över sitt liv, tillbakablickar. Att spegla det förflutna i nuets varande. Vi gjorde väl ändå för det mesta så gott vi kunde under de omständigheter som rådde då? Tänk hur de svåra minnerna ibland kan ta över och äga vår historia. Går det att plocka fram de ljusa minnena dagar som denna? Som en hyllning till det som varit vackert…
Solinda Lövstedt, mars 2025