Det var svårt för mig som barn, jag hade det jobbigt på flera olika sätt. Många av oss har haft barndomar då vi av olika anledningar har gått sönder. I låg- och mellanstadiet var jag väldigt blyg och tyst – försökte bara överleva. Ville för det mesta inte synas och märkas alls, fast hade såklart ändå en inre önskan om att bli hörd och sedd. När det blev tillfälle för scenframträdanden var det ändå jag som landade huvudrollerna i olika skolpjäser och charader. Lusten att få vara med i dessa sammanhang var så stor att den övervann min inre oro och ängslan. Då försvann min blyghet helt.
Vår musiklärare var en äldre man med stor integritet. Han sade aldrig mycket, vi kunde aldrig riktigt lära känna honom. Klädde sig oftast i färgerna brunt, beige och grått. Musiklektionerna genomfördes ofta med en slags struktur, och det blev sällan några utsvävningar. Den här mannen förstod nog på något vis hur mycket jag älskade pianospelet – vilket han verkligen behärskade, och vid ett tillfälle bjöd han fram mig att spela för hela klassen. Det blev lite missriktat, då jag faktiskt inte kunde. Att spela instrument var för mig redan då förknippat med emotionella blockeringar, men det fanns inget jag hellre ville.
Minns en dag när jag hade varit hos tandläkaren och blev avsläppt uppe vid det stora tegelhuset som rymde matsal och slöjdsalar. Jag promenerade ner för grusgången mot skolhuset, och när jag närmade mig hörde jag musiklärarens pianospel genom ett öppet fönster. Det var min klass som sjöng, och barnens röster var synkroniserade och klara. Plötsligt stannade jag upp, och sveptes med av tonerna, starkt berörd. Han spelade Visa vid vindens ängar. Jag stannade utanför skolan, och gick inte in. Trotsade de vuxnas förväntningar och stal tillbaka min egen tid, förförd av stundens magi.
Utanför skolan växte ett gammalt träd vars ljusgröna blad precis hade slagit ut. Vårsolens strålar fick det trädets rosa-vita blommor att lysa upp, medans ljumma vindar svepte omkring mig. Pianots toner föll som kristallpärlor mot skolgårdens asfalt, och jag lovar att jag såg älvor dansa där. Tiden stannade och jag stod orörlig i en evighets sekund, medans hela jag expanderade och blev gränslös.
När jag flera år senare skulle sluta i årskurs nio, bad musikläraren mig att stanna kvar efter lektionen. Han hade genom åren lyckats bevara sin alldaglighet och anonymitet – vilket ingav en slags respekt. Han såg mig stillsamt i ögonen när han sade;
Det är något jag skulle vilja säga till dig. Ända sedan du var ett litet barn… Jag har alltid sett dig som en ängel.
Det var som att han ville fortsätta och säga något mer, men inte fann orden. Han sade det med den blå blicken istället. Idag har jag ju förstått att ängeln i rummet just den där dagen – när jag äntligen skulle få lämna grundskolan – det var han. Det var den äldre mannen, den slätstrukna musikläraren, som visade mig att – under vissa omständigheter – så kan musik skapa portaler till andra världar.
Varje gång jag hör sången om Katarina – det går en vind över vindens ängar, det fladdrar till i en tyllgardin – minns jag det fantastiska pianospelet, och den där sällsamma stunden i vårsolen utanför skolan. Känslan av att bli sedd – bortom det uppenbara. Vissheten om att det finns något mer – något större – har aldrig lämnat mig.