2025-02-06
När våldet kommer närmare
Med mitt djupaste deltagande till alla som upplever krig, svält och naturkatastrofer. Känner hela tiden att jag borde göra mer för er skull. Hela tiden en överväldigande känsla av maktlöshet. Men det är märkligt hur det ändå förändras – när det kommer närmare. Kanske är det så att en aldrig fullt kan förstå och ta in förrän det drabbar en själv?
I dag reflekterar vi lite extra över livet och döden här i Kryptan. Det är vad jag kallar the small humble abode där jag för närvarande huserar. Igår var det en del som lämnade sina hem i en stad tio mil härifrån, för att gå till skolan – och sedan kom de aldrig tillbaka mer. Detta i en tid när vi redan är skakade över att det svenska samhället allt mer präglas av våld – av splittring och segregation. Andra kom hem svårt traumatiserade eller på andra sätt skadade och påverkade. Vi lever fortfarande i fredstider i Sverige, men vår omvärld känns kaotisk. Vad är det som händer här egentligen?
Öppen och stängd
I kväll lyssnar jag inte på musik här hemma, istället shufflar jag bland Natthiko’s meditationer. Hans lugna stämma förmedlar visdomar som talar direkt till mig, och som överensstämmer med min egen upplevelse och världsbild. Som en vän jag ännu aldrig träffat. En trösterik stillhet, en omfamnande närvaro. Livets förgänglighet, plötsligt kom det över mig. Vi matas med nyheter – foton och filmer – från krigshärjade platser på jorden varje dag. Otroliga, ofattbara scenarion. Men numera är det bara ibland det hugger till och ruskar om, för det har varit nödvändigt att försöka stänga av. För det mesta kan jag inte längre ta in det. Men medvetenheten om vad som händer finns ändå som en molande oro i magen, ett tryck över bröstet – som en tyngd som det inte går att bli av med.
De gick till skolan som vanligt den där morgonen, men de kom inte hem. Även de som skulle ta hand om och styra upp situationen – med risk för sina egna liv – tog skada. Det här traumatiserade så många berörda. Det ska inte kunna hända, men det hände ändå.
Inre beredskap
När det är krig – då har en någon form av uppfattning om att något hemskt när som helst kan hända. Det finns en medvetenhet om att liv är i fara. Det blir väl så att en del psykologiska försvarsmekanismer kickar in då. När det inte är krig går vi kanske omkring med en mildare och lite mer vardaglig inre beredskap på att sådant som olyckor kan hända – och att sjukdomar kan inträffa. Det är som att vi har gått med på att trafiken är farlig, och okejat att vi utsätter oss för fara när vi rör oss i den.
När vi går till skolan en helt vanlig dag – då räknar vi med att komma hem igen sedan. Det finns inga mentala förberedelser på kris eller katastrof då. Det är ingen farlig situation vi ska möta – det är bara en helt vanlig vardag.
På liv och död
Natthikos röst talar stilla om varsevarande, och alla ljusen är tända. Idag känns mina egna ‘enorma’ problem och utmaningar så väldigt små – för jag känner en annan respekt för livet idag. Det kommer över mig att jag faktiskt verkligen vill uppleva min morgondag. Jag är tacksam över att jag är en av de som får vara med ett tag till. Vi som är kvar måste se till att leva fullt ut för att hedra de som inte fick möjligheten. För livet är värdefullt.
Det finns olyckor och det finns sjukdomar, men att dö för någon annans hand – det blir en helt annan nivå av meningslöshet. Det kan inte accepteras. Det får inte hända. Aldrig mer.
Stay Love. ♥
