det blåser hårt det blåser kallt det blåser högervindar överallt det blåser hårt det blåser kallt överallt // Strebers
Det sades att det var deras sista spelning – då och där på ungdomsgården i Obbola. Nu vet jag inte hur det var med det, men det skapades onekeligen en viss iver – en intensitet. Jag tog bussen dit från Umeå, och det var mörkt, kallt och jävligt ute. Hade ingen aning om hur jag skulle komma tillbaka, det var lite urflippat. Fick försöka fördriva tiden utomhus innan det skulle börja. Det här var på 90-talet innan folk hade mobiltelefoner, och innan jag hade vett att ha mössa och vantar på mig. Tänk att det här skulle bli ett av mina starkaste konsertminnen från unga år. Minns det som igår, det satte sig i kroppen på något sätt.
Hade inte så långt dessförinnan stått och dividerat med personal i en skivbutik i Storstan. De skulle inte ge ut Till en vänpå vinyl, och jag blev riktigt upprörd. Ni kan ju inte tvinga folk att skaffa cd-spelare, argumenterade jag hjälplöst. Det där var ju en platta som jag verkligen ville ha i min lilla men väldigt selektivt utformade LP-samling. Med en känsla av att Sverige höll på att bli fascistiskt lämnade jag den butiken, med en CD-skiva i handen. Det var Strebers sista platta.
Så märk hur min glädje när jag såg att de skulle spela i närheten av Umeå (där jag för tillfället vistades) – ja, Obbola är ju en ö som tillhör Ume kommun. Det var så klart helt oemotståndligt. Jag kände ingen där – men stämningen var god redan från början. Bandet levererade, de spelade all den där musiken som jag haft på utslitna kasettband i flera år. Jag kunde alla texter, och de gav allt. Det var inte bara jag som härjade omkring som en galning framför scenen, det var fullt ös medvetslös all around. Lokalen var i stort sett full och säkert 80% av publiken pågade. Det var svettigt, det var trångt – det var punk. Vilken stämning.
Sen fanns inte Strebers mer, men vi fick Dia Psalma. Det värmde i allt det tragiska som låg till grund för den omställningen. Det melodiösa, det känslosamma, det politiska, det punkiga i kombination med vibbar av skandinavisk folkmusik – det var det som gjorde detta musikgäng till ett av mina viktigaste band på den tiden – när jag var ung. När jag tillbringade en termin på Thomasgymnasiet i Strängnäs i början av nittiotalet insåg jag vilken kultstatus bandet hade där och då. Till och med bland de som inte alls var dragna åt svensk punk i övrigt. Det känns väldigt ljuvligt att Ulke fortfarande är ute och spelar. Det går ju inte att missa.
